Giraffenstankar

I går kväll gick cancergalan på tv. Det är ju en så otroligt hemsk sjukdom som kan drabba vem som helst. Som tur är så är jag lyckligt förskonad från denna sjukdom. jag har haft en bekant med cancer, tyvärr gick det inte alls bra och hon dog före hon blev 19. Så otroligt orättvist, så mycket hon aldrig fick möjlighet att uppleva.

I vintras blev jag dock uppskrämd. Ca en månad efter att E föddes så hittade jag en ganska stor knöl i mitt ena bröst. Jag kände direkt att det är nog bara en mjölkstockning men jag hade ingen av de symtomerna som räknas upp och den gick inte ner hur jag än gjorde utan den verkade bara växa. Efter ett tag började det göra ont så jag kontaktade amningsmottagningen som kände och tittate och diskuterade med mig. De trodde också att det var en mjölkstockning som skapat detta och skickade mig på ett ultraljud för att se om det behövdes suga ut vätska. Sköterksan som gjorde ultraljudet tyckte dock att det var alldeles för litet för att kunna göra något. Han trodde det skulle läka ut sig med lite penicilin. Det gjorde det inte och tiden gick utan några vidare besvär. Efter några veckor så var jag på återbesök på sjukhuset gällande min förlossningsskada och då kom vi att prata om min knöl. Läkaren kände lite och tyckte ändå att det skulle tas på allvar och skickade mig vidare till onkologen. Dit kom jag några dagar senare och efter att läkaren undersökt mig så tyckte han att en mammografi skulle göras. Efter någon eller några veckor så kom jag dit och hon undersökte mig och hittade något som hon direkt såg inte var en mjölkstockning. Hon tog ett prov med en lång läbbig nål. Hon fick göra det flera gånger då hon hela tiden gick egenom mjölkgångarna (jag ammade) och fick mjölk i proverna. Hon sa att hon inte trodde att det var något men att allt sådant här ska tas på allvar. Kan ni förstå hur orolig jag var fram till att beskedet kom och det tog tid... Det var dock ett besked man vill ha, väldigt otroligt att det var en tumörsjukdom. För säkerhets skull så skulle jag komma på återbesök några månader senare, även det gick bra. Denna gång var knölen borta och jag kunde andas ut helt och hållet.

 

Mina tankar går till alla er som inte har samma tur som jag.

 

Lite foton ur mitt liv för att pigga upp dagen.

 

En underbar födelsedag

Hemma på min gata i byn

Hade en mysig kväll med mina godingar igår. E var på ett strålande humör och babblade på som bara den vid matbordet. Dessutom har han blivit så duktig med vad han äter. Han har fram tills nu varit otroligt kräsen med maten men nu funkar massa olika burkar och även vår hemlagade mat. Så underbart skönt.

 

Inte långt kvar tills E blir 1 år. Känns så konstigt att vi redan är där men samtidigt känns det som att det var evigheter sedan han kom. Jag har många dagar funderat på vad gjorde man med all tid innan min prins kom. Fattar inte men mycket tv, läsning och träning antar jag.

 

Nu är det dags för jobb, känner mig äntligen ok.

Ja det finns faktiskt fördelar med att vara sjuk. Den absolut största fördelen med att vara hemma är ju att jag mellan sovstunderna får lite extra tid med min underbara son och min fantastiska make. En annan är att jag nu kan se sändningarna gällade prince George dop. Kungliga händerlser är ju alltid spännande, framför allt för att se vad drottningar och prinsessor har på sig. Idag är jag så nyfiken på vad Hertiginnan Catherine.

Det har varit tomt här i några dagar och förklaringen stavas SJUK. Jag hatar att vara sjuk men nu har jag åkt dit. halsen gör djävulskt ont och jag är så trött. Man kan ju tycka att jag har haft all tid i världen att skriva men jag har inte orkat, har sovit bort det mesta av dagarna och resten av tiden har gått åt till min son. Nu är det dock payback time.

 

Tio år. Ja så länge har jag och min make varit tillsammans nästa år. Detta har jag nog alltid, eller alltid och alltid under ett antal år i alla fall, tänkt skulle firas med en riktigt härlig, lyxig resa. I planeringen ingick nog inte tanken på att jag skulle vara småbarnsmamma. Lite konstigt kan man tycka då det har varit min stora dröm i livet, att få bli mamma. Så någon lyxresa nästa år blir det inte. Istället funderar jag på en härlig fest med våra goa vänner. Jag har blivit inspirerad av Idlisa när det gäller festen. Hon och hennes man hade en sådan i helgen. De är förresten helt grymma. De ha r redan tagit med sin son som är strax över året på två rejäla långresor. Jag måste säga att jag är imponerad men alldeles för feg för att göra något sådant själv. Dessutom är Idlisa en rejäl inspiationskälla när det gäller träning. Hon har tränat sig till en helt fantastisk kropp sedan förlossningen, ja den var ju rätt schysst innan graviditeten också. Önskar verkligen att jag var lika fokuserad som henne. Vet att det bara är att bestämma sig men än har jag inte kommit dit. Jag försöker träna en del men det är nog maten som är den största boven för mig.

 

Japp då kommer det utlovade inlägget om chefen. 

För ett tag sedan skrev Elaine Eksvärd om att bli förälskad i någon annan  än sin partner. Nu tänkte jag dela med mig av min erfarenhet. Förälskad verkar vara något som händer lite då och då men det betyder inte att jag inte älskar min man eller är lycklig. 

 

För tillfället är det min chef jag har en crush på. Jag måste säga att det är riktigt jobbigt.  Han är bara några år äldre än mig, lång, stilig och väldigt charmig. Ha  har lätt till leenden och det liksom pirrar till i mig varje gång han ler. Det känns i rummet när han kommer in och jag vill liksom bara sträcka mig fra  och ta på hokom. Inte så lätt det där men det gör att jag verkligen vill gå till jobbet ;-) På nätterna händer det att jag drömmer om honom och det kan gå riktigt hett till. Det som är skönt är att varje gång det hettar till så byts chefen ut mot min make.

 

Förresten smaskigt att burger king har börjat med lite tjockare pommes.

 

 

 

Kram på er